Jag flyttar till Blogspot. Bokhyllan blir kvar här, som ett monument över gamla bokskriverier, den som vill får bläddra i den. Det skulle ändå kännas lite väl grymt att radera något som jag lagt ner en del tid på sedan april 2008. Den nya bloggen kommer eventuellt att ha mer fokus på den egna tankevärlden än böcker. Eller tvärtom. Eller fifty-fifty. Vi får se!

Just nu känns denna bokblogg för begränsande, jag skulle ha lust att skriva om annat också. Med detta inte menat att det hädanefter kommer att handla om Ego, Ego, Ego - nej, sådant vill få mig att kräkas och kvävas samtidigt. Det kommer bara att handla om mer än böcker.

Auf wiedersehen,

http://knypplerskan.blogspot.com/

 

Jag fastnade för titeln, naturligtvis. Jag tycker mycket om omslaget. Fast attraktionspunkt ett var nog att detta är fiktion, en roman av Bodil Malmsten, ingen loggbok, inget självbiografiskt. Det finns många bra saker i den. Det handlar om Maurice Lind, skådespelare, kvinnokarl och vars liv störtar samman då frun och dottern (med rätta!) får nog av honom och vänder honom ryggen. Han sviker ständigt sina nära och kära, han lever för stundens tillfredställelse, han är charmör, han är populär, har alltid varit mer älskad än sin bror, alltid framgångsrik. Så kommer denna kris i hans liv, ensamheten, ungkarlslivets återkomst, en stund på scenen då han glömmer bort sin replik.

Det finns mycket jag tycker om i den, många bra meningar. Jag kände mycket lite sympati för Maurice, men detta är inget större fel, en oförmåga att identifiera sig med en huvudkaraktär brukar för mig inte vara någon större brist. Det fanns en del saker i den som kändes som för mycket, eller som jag inte riktigt kunde relatera till. Den kamouflerade unge pojken som kallar Maurice för Furste och har ett närmast dyrkande förhållande till honom. Slutet! Jag förstår inte slutet. Det flyter, känns diffust, ogripbart... Katastrofen med den homosexuelle Ray kändes också ovidkommande på något sätt.

Annars är porträttet av Maurice mycket övertygande. Redan att sätta sig in i och se allt från en sådan här människas synvinkel! Jag gillar beskrivningarna av Maurices misslyckade relationer, hans sociala inkompetens, arbetet med en pjäs, att hitta och leva sig in i rollen.

Jag såg på ett program där man diskuterade Per Olov Enquists Nedstörtad ängel. En av hans böcker jag länge velat läsa. Det var intressant att se,  det var Märta Tikkanen, Eva Dahlgren och Jörn Donner som diskuterade den. Jörn Donner tyckte att det var en soppa. "Det är en soppa. Jag tycker inte om den." sade han. De kom också in på PO:s språk, det vackraste. Jörn Donner, själv författare, sade att Enquists prosa var som gift för honom. Gift!
Jag är förvånad! PO:s prosa! Det vackraste som finns! Och den kan uppfattas som gift!

Nedstörtad ängel, utgiven 1985. Jag måste ha den, jag skulle kunna köpa den men jag håller köppaus nu. Och den finns inte på vårt stadsbibliotek. Man får väl fjärrlåna...!

Jag har lånat en bok om Carl Jonas Love Almqvist. Det är den första boken i en biografisk trilogi som behandlar hans författarliv. Jag föll för denna då det är den del ur hans liv som utspelar sig under 1700-talet. I alla fall delvis (1793-1833). Det var det magiska 17-- som fick mig att låna den, och så titeln Kärlek är, omslaget i lila toner och porträttet. Och så baksidetexten. Jag inser att detta möjligtvis är en bok som jag inte kommer att läsa. I den finns små illustrationer och olika slags dokument från Almqvists tid, otroligt intressanta saker. Men den är väldigt tjock. Detta är en bok jag skulle behöva äga för att läsa ut.

Jag tänker att Johan Svedjedal - författaren - måste vara besatt av Carl Jonas Love Almqvist. Kanske är besatt ett för starkt ord - djupt fascinerad, eller genuint intresserad är nog bättre uttryckt. Det måste man väl vara om man skriver tre böcker om en människa.

Det finns de som är besatta av Marie-Antoinette, sådana som är besatta av Napoleons hustru Josephine, eller OTMA, de fem döttrarna i den avrättade tsarfamiljen.

Jag har själv aldrig varit besatt av en historisk person. Ovanstående är jag mycket intresserad av, men inte besatt. Det är inte så att jag skapar hemsidor eller särskilda bloggar om dem. Det finns dock en, som jag förhåller mig tämligen subjektivt till - Johann Friedrich Struensee. Han föddes den 5 augusti 1737 i Halle. Han fyller alltså 272 år imorgon. Om jag läser en text som förhåller sig kritisk till honom blir jag upprörd å hans vägnar. Jag tycker fruktansvärt synd om honom på grund av hans vidriga avrättning. Hans huvud och högra hand höggs av sedan delades han upp i småbitar. Det tar till och med emot att skriva om det.  Han var tjugo år före sin tid. Han försökte reformera det danska samhället med samma principer under vilka franska revolutionen sattes igång. Han förespråkade tryckfrihet, religionsfrihet, han ville få bort tortyren och upphävde lagen som straffade otrogna kvinnor. Han inrättade särskilda barnhem för oäkta barn.

Jag översvämmas av sympati inför denna människa. Om jag någon gång skulle få skriva en biografi över honom skulle jag faktiskt göra det med glädje.

Jag har nu läst ut Vladimir Nabokovs roman Inbjudan till halshuggning, utgiven 1959. Den är en intressant blandning av vackra djup och av det bisarra och komiska. Cincinnatus C. döms till döden på grund av sin ogenomskinlighet, ogenomtränglighet, slutenhet. Men han får inte veta tidpunkten för sin avrättning och på så vis får han sitta och våndas i sin cell. Han skriver, för vem vet han inte, men han känner ett behov att på något sätt förklara sig, skriva ner det han vet och som ingen annan vet, han är ju omgiven av attrapper, ett löjligt skådespel;

"Jag vet något. Jag vet något. Men att utrycka det är så svårt. Nej, jag kan inte... jag skulle vilja ge upp - men jag känner något sjuda och stiga, en klåda som kommer att göra mig galen om jag inte kan uttrycka den på något sätt. Ack nej, jag frossar inte i min egen person, jag blir inte het därför att jag brottas med min själ i ett mörklagt rum. Jag har inga önskningar utom en önskan att kunna uttrycka mig - trots hela världens stumhet. Vad jag är rädd. Sjuk av rädsla. Men ingen kan ta mig ifrån mig själv. Jag är rädd - och nu tappar jag någon tråd som jag höll så påtagligt i för ett ögonblick sen. Var är den? Den gled ur mitt grepp! Jag darrar framför papperet och tuggar pennan ända in till blyertsen och kryper ihop för att gömma mig för dörren, genom vilket ett genomträngande öga sticker mig i nacken, och det är som om jag vore på gränsen till att skrynkla ihop allting och riva sönder det. Jag är här på grund av ett misstag - inte bara i fängelset utan i hela denna förfärliga, randiga värld; en värld som ser ut att vara ett inte dåligt exempel på amatörhantverk men som i själva verket är olycka, skräck, galenskap, misstag-"

Allt detta verkar utspela sig i en inte helt bestämbar värld, möjligtvis en framtida sådan, då det finns dunkla antydningar om en fjärran guldålder, med märkvärdiga maskiner.
Eftersom Cincinnatus själv är ogenomskinlig är allting runt honom genomskinligt, illusioner, som han inte för en stund kan förmå sig till att ta på allvar. Hela livet har han låtsats, bärt en mask, men nu i fängelset behöver han inte detta längre. Han känner sig som den enda levande, riktiga varelsen. En mycket intressant bok. Och slutet! Vilken final!!

Det regnar, det regnar, det regnar!!! Å, jag älskar det. Det står som spön i backen.

"Beklämd av en grå och dyster dag och av tanken på en lika dyster morgondag förde jag mekaniskt till läpparna en sked té, i vilket jag blött upp en bit kaka. Men i samma ögonblick som det med kaksmulorna blandade téet rörde vid min gom, spratt jag till, på helspänn inför något ovanligt som försiggick inom mig. En härlig lustkänsla  hade fyllt mig; den var helt fristående och jag hade intet begrepp om vad som orsakade den. Med ens tedde sig livets växlingar betydelselösa, dess olyckor ofarliga och dess korthet inbillad, ty liksom kärleken fyllde mig nu lustkänslan med ett dyrbart innehåll. Eller rättare sagt: detta innehåll uppfyllde mig icke - jag var det. Jag hade upphört att känna mig medelmåttig, efemär och dödlig. Varifrån kunde denna mäktiga glädje ha kommit? Jag kände att den hängde samman med téets och kakans smak men att den nådde oändligt mycket längre och var av en helt annan natur. Varifrån kom den? Vad betydde den? Hur skulle jag kunna fånga den? Jag tar ännu en klunk; den ger mig ingenting utöver den första; en tredje, som skänker mig mindre än den andra. Det är tid att jag hejdar mig - drycken håller på att förlora sin makt. Det står klart för mig att den sanning jag söker inte finns i den, utan inom mig själv. Det är drycken som väckt den, men den känner den inte och är endast i stånd att ständigt på nytt, men allt svagare, upprepa samma vittnesbörd som jag inte kan tolka men åtminstone vill vara i stånd att kalla tillbaka och återfinna i oberört skick om några ögonblick, för att få fullständig klarhet. Jag sätter ner koppen och vänder mig inåt, mot min själ. Det är den som skall finna sanningen. Men hur? En djup osäkerhet kommer över oss varje gång själen känner sin egen otillräcklighet; då den samtidigt är sökaren och det mörka landskap som skall genomsökas, där inga hjälpmedel står till förfogande. Söka? Det räcker inte: skapa. Själen står inför något som ännu inte existerar och som den ensam kan förverkliga och genomtränga med sitt ljus."

Denna episod fick mig att bli fullständigt förälskad i Proust. Jag har nu läst ut första delen av På spaning efter den tid som flytt (Swanns värld), och den är så vacker denna värld, som Proust bygger upp. Hans barndom, det sena 1800-talets Paris, alla dessa minnen, associationer!

En skönhet, denna bok. Det är ingenting man kan läsa under en eftermiddag då tankarna ideligen är på annat håll. Då förlorar man mycket. Hellre något lugnare tillfälle, då man helhjärtat kan ägna sig åt denna prosa!

Så har jag alltså bekantat mig med en av doktorerna bland klassikerna (Doktor Zjivago, nästa). Att jag citerat ur denna bok är redan ett gott tecken.  Jag gillar den.

Det är het sommar, doktor Glas strövar runt i Stockholm och ställer sig frågan huruvida det är rätt att döda en människa som är inget annat än en pest och pina för sin livspartner. Det är fråga om pastor Gregorius, och det är hans unga hustru Helga som kommit till honom för hjälp.
Doktor Glas har en chiffonjéklaff med en liten lönnlåda, där förvarar han några cyankaliumpiller. En gång i tiden lade han dem undan åt sig själv, han vill nämligen själv kunna ända sitt liv när han anser det nödvändigt. Men nu har alltså denne vidrige pastor Gregorius kommit in i bilden. Och Glas börjar våndas.

Boken består av doktor Glas' dagboksanteckningar som sträcker sig från juni till oktober. Det är således det inre porträttet man får ta del av. Och vilken inre värld, funderingar! Jag tycker om doktor Glas, trots hans handling. Jag känner sympati för honom. Han ser sig som obetydlig. Han avundas konstnärer och andra eldsjälar. Han blir förälskad i fru Gregorius och känner avsky för pastorn. Varför skulle man inte döda honom? Han grubblar och tar sina aftonpromenader. Han erinrar sig sin barndom. Gamla kärlekar. Liv, jag förstår dig inte! är en återkommande mening.

Det är detta jag tycker om, realistiska personporträtt, som man tror på, där flera aspekter av livet tas upp. Och därtill atmosfären. Doktor Glas' undertryckta leda. Och så känslan som inte går att fly ifrån, att något måste göras.

Och detta vackra, gamla svenska språk! Ett språk, som huvudpersonen uttrycker ringa gillande för: "Det är på det hela taget ett förbannat språk vi ha. Orden trampa varandra på tårna och knuffa varandra i rännstenen. Och allt blir så påtagligt och rått. Inga halvtoner, inga lätta antydningar och mjuka övergångar. Ett språk som tycks vara skapat till bruk för den outrotliga pöbelvanan att plumpa ut med sanningen i alla väder."

Hjalmar Söderberg skriver i efterordet att det länge varit hans dröm att skriva ett arbete som på en gång är en tankebok och en helstöpt roman. Han anser sig ha lyckats med detta i och med Doktor Glas. Jag håller med honom.

Jag stretar vidare. Jag har funderat på att berätta om böckerna jag läser, istället för att recensera dem, tills vidare. Vad är skillnaden, kan man fråga. Det är rent psykologiskt. Det känns friare. Om jag nu till exempel recenserar Doktor Glas såsom jag gjort förut fastnar jag i samma gamla ekorrhjul. Mina tidigare recensioner känns som dåliga imitationer och det går ju inte att förändra sig med ett trollslag. Därför berättar jag om böckerna.

Ni kan också betrakta allt det jag tidigare skrivit som närmast obefintligt. Utom möjligtvis recensionerna av Tecknen och Melankoliska rum. Erkänslan för Karin Johannisson gav äkta ord i min mun.

"Den gamla finska myten säger: den som ser guds ansikte måste dö.
Och Ödipus. Han löste sfinxens gåta och blev den eländigaste bland människor.
Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka! Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och som skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du skall inte tro att det mättar honom. Han slutar inte förrän han gnagt sönder det sista du har kärt."

"Skulle hon alltså ha förstått? Förstått och gillat och sänt dessa blommor som ett tecken och därpå ett tack? Det är ju vansinne, det är omöjligt. Något sådant händer inte, kan inte få hända. Det vore alltför förskräckligt. Det vore inte tillständigt. Det finns gränser för vad en kvinna får förstå! Är det så, då förstår jag ingenting längre, då vill jag inte leka med längre."

Jag läser Doktor Glas och Nabokovs Inbjudan till halshuggning. Jag lyssnar på Vivaldi.
Min skrivlust och förmågan att uttrycka sig i skrift är amputerad. Känns det som. Jag står knappt ut med att skriva ens det här. Jag tänker inte läsa det efter att jag har skrivit det. Något som tidigare grumlat min blick måste ha fallit bort för jag läser igenom mina gamla inlägg och förfäras. Hur kan jag hemfalla åt dessa plattityder, klichéer? SPRÅKLIGA KLICHÉER. Jag mår illa av det. Jag kan inte skriva bokrecensioner, det krävs så mycket mer än detta.

Ursäkta denna mauvaise humeur, jag repar mig nog.